Originalets titel: Nobel Prize lecture
Källa: Gorbatjovs självbiografi: Som jag minns det (2013).
Översättning: Staffan Skott
HTML/Redigering: Martin Fahlgren
1990 tilldelades Gorbatjov Nobels fredspris, men kunde inte närvara vid den officiella prisutdelningen, som traditionsmässigt hålls 10 december. Det dröjde till juni 1991 innan han kunde han resa till Norge och hålla sin officiella Nobelföreläsning i Oslos rådhus. Följande är ett utdrag ur den föreläsningen.
Hela talet finns på engelska: Mikhail Gorbachev Nobel Prize lecture
Det finns även en video med hela föreläsningen (50 minuter), med norsk textning: https://www.nobelprize.org/prizes/peace/1990/gorbachev/lecture/
Fred förutsätter i dag en vidareutveckling från enkel samexistens till att länder och folk samarbetar och skapar tillsammans.
Fred är en utveckling mot allomfattande gemenskap och universalitet hos civilisationen. Sanningen att världen är odelbar har aldrig varit så riktig som nu.
Fred är inte att alla är likadana, utan en enhet i mångfald, i jämförelse med och samförstånd mellan olikheter.
Och i idealfallet är fred frånvaro av våld, ett etiskt värde i sig.
Jag uppfattar beslutet från er kommitté som ett erkännande av den enorma internationella betydelsen av de förändringar som äger rum i Sovjetunionen. Som ett förtroende för vår politik med ett nytt tänkande, som grundar sig på övertygelsen att mot slutet av nittonhundratalet måste makt och vapen maka åt sig i uppgiften att vara världspolitikens främsta redskap.
När jag har blivit tilldelad detta pris uppfattar jag det också som en gärd av solidaritet inför omfattningen av den uppgift som redan har krävt otroliga ansträngningar, umbäranden, prövningar, vilja och uthållighet. Solidaritet är det allmänmänskliga värde som blir allt mer oumbärligt för människosläktets utveckling och själva överlevnad.
Men den moderna staten måste vara förtjänt av solidaritet, det vill säga driva en målsättning att det egna folkets intressen förenas med världssamfundets, både in- och utrikespolitiskt. Det är en uppgift som trots att den förefaller så självklar, alls icke är så enkel. Livet är mycket rikare och mer sammansatt än de mest perfekta planer på hur det ska förbättras. Det slår i slutänden hårt tillbaka om man försöker tvinga på det något schema med våld, om så med de bästa avsikter. Perestrojkan har gjort det möjligt att förstå detta i förhållande till vårt förflutna. Och dess reella erfarenheter har lärt oss att ta hänsyn till civilisationens mer allmänna lagar.
I mars—april 1985 stod vi inför ett synnerligen ansvarsfullt, jag måste erkänna: plågsamt val. När jag då accepterade att ta den i praktiken högsta statliga befattningen som generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistiska partis centralkommitté insåg jag att såsom det stod till kunde vi inte ha det längre, och att jag inte skulle stanna på denna befattning om jag inte fick stöd för genomgripande förändringar. Jag insåg att vi skulle bli tvungna att gå mycket långt. Men hur väldiga problemen och svårigheterna skulle bli hade jag naturligtvis ingen aning om. Jag tror inte att någon den gången skulle ha kunnat förutse eller förutsäga det.
De som då stod i ledningen för landet visste vad det i själva verket var som var för handen och som vi sedan beskrev med ordet zastoj — stagnation. De såg att samhället stod och stampade på fläcken, att det hotades av att ohjälpligt komma på efterkälken i förhållande till den tekniskt högutvecklade delen av världen. Det som var totalt förhärskande var att statens egendom huvudsakligen bara kunde styras från maktcentrum, allt omfattades av ett auktoritärt och byråkratiskt system, politiken var genomideologiserad, det rådde monopol på samhällets tankar och själva vetenskapen, medan den militärindustriella delen av samhället sög till sig allt det bästa, inklusive de bästa intellektuella resurserna — så såg det i själva verket ut i samhället.
Samhället var genomsyrat av propaganda och desinformation och hade inga ordentliga kunskaper om vad som skedde runtomkring och vad som väntade landet under den allra närmaste framtiden. Minsta protester undertrycktes. De betraktades av folkflertalet som sammansvärjningar, förtal och kontrarevolution.
Så var läget inrikes inför det val som vi måste fatta. Och utrikes?
Väst och öst stod mot varandra, indelningen var kategorisk i ”de egna” och ”de andra”, det var två fientliga läger med en uppsättning av det ”kalla krigets” tillhörande attribut. Väst och öst var fjättrade av att man stod militärt mot varandra och kapprustningen alltmer tärde på resurserna.
Det var ingen enkel sak ens att tänka på hur dessa uppståndna strukturer kunde demonteras. Men insikten om att utvecklingen både inrikes och utrikes var på väg mot en oundviklig katastrof gav oss kraft att göra det historiska val som jag efteråt aldrig ångrat.
Vi gav oss alltså in på stora förändringar, kanske de viktigaste under nittonhundratalet — för vårt eget land och dess olika folk. Men också för hela världen.
Ingen kan med exakthet beskriva vad som kommer att bli slutresultatet av perestrojkan. Men det skulle vara självbedrägeri att tro att det blir en ”kopia” av något.
Dra nytta av andras erfarenheter är något vi gör och kommer att fortsätta göra. Men det innebär inte att bli likadana som andra. Vår stat kommer att behålla sin ”personlighet” i det internationella samfundet. Ett mångspråkigt land, unikt med sina nära kontakter mellan folkslagen, unikt med sin kulturella mångfald, med tragiken i sitt förflutna, med sina stora historiska utbrott och sina folks historiska bragder — ett sådant land har en egen väg till vad som ska bli nästa århundrades civilisation, och sin egen plats i den. Perestrojkan kan ses bara i denna kontext, annars accepteras den inte utan går om intet.
Vi vill vara en organisk del av den moderna civilisationen, leva i samklang med allmänmänskliga värden, enligt den internationella rättens normer, ”följa spelreglerna” i ekonomiska förbindelser med den omgivande världen, bära ansvarets börda tillsammans med alla folk för vårt gemensamma hems öde.
Denna övergångsperiod till en ny nivå i alla sfärer av samhällets tillvaro beledsagades av plågsamma företeelser. När vi inledde perestrojkan kunde vi inte bedöma och förutse allt som vi borde. Det visade sig att samhället hade alldeles för svårt att komma igång med utvecklingen, var inte berett på de nya förändringar som berörde livsviktiga intressen, när man blev tvungen att på allvar ta avsked från allt som man under många år vant sig vid. Vi väckte oförsiktigt nog enorma förväntningar i början och hade inte förstått att man inte kunde lika snabbt nå insikten att alla måste leva och arbeta annorlunda, sluta att enligt gammal vana räkna med att den nya tillvaron var något man fick uppifrån.
Perestrojkan är nu inne i sin mest dramatiska fas. När perestrojkans tankegångar omsätts i en konkret politik, som bokstavligt talat spränger gamla livsformer har också svårigheterna börjat tillta. Det är många som blivit förskräckta och vill återgå till det gamla. Det är inte bara de som suttit vid maktens styrorgan, i regeringskretsar, i armén och statliga verk som har varit tvungna att maka åt sig. Utan också en mängd människor vilkas intressen och livsform också kommit i kläm. Ty under gångna årtionden har de vant sig av med att visa initiativ, vara oberoende, företagsamma och självständiga. Härav kommer sig missnöjet, eruptionerna av protester, orimliga om än förståeliga krav, som emellertid skulle leda till fullt kaos om alla uppfylldes med detsamma. Härav kommer sig också de heta politiska lidelserna, en icke konstruktiv opposition, som är normal i ett demokratiskt system men här är rakt igenom destruktiv och irrationell. Jag talar då inte om de extremistiska krafter som är särskilt hårda och omänskliga i sammanstötningar mellan folkgrupper.
Under sex år har vi nu gjort oss av med eller rivit ned mycket av det som stod i vägen för förnyelse och omvandling av samhället. Men när samhället fick frihet kände det — det hade levat ”som på andra sidan spegeln” — inte igen sig. Nu uppenbarade sig motsägelser och onda sidor, det har till och med förekommit blodsspillan. Även om vi har lyckats hålla tillbaka landet från stor blodsutgjutelse. Reformernas innehåll kom i konflikt både med ett avvisande av dem och med en otålighet som övergår i intolerans.
I denna situation, som både innebär en enorm chans och en enorm risk, när perestrojkans kris är som svårast, består uppgiften i att hålla fast vid den grundläggande målsättningen men samtidigt klara de löpande, dagliga problemen — och de sliter bokstavligt talat denna målsättning i bitar — så att det inte utmynnar i en social och politisk explosion.
Om min egen position. Vad beträffar det principiella valet är den frågan för min del avgjord för länge sedan och utan återvändo. Ingenting, inget tryck vare sig från höger eller från vänster, kan driva mig från perestrojkans och det nya tänkandets ståndpunkt. Jag tänker inte ändra mina åsikter och övertygelser. Valet är gjort en gång för alla.
De problem som uppstår under förändringarnas gång kan lösas — det är mitt credo — men bara på konstitutionell väg. Därför gör jag också allt för att hålla utvecklingen inom ramarna för demokrati och reformer.
Detta hänför sig också till ett för oss så kritiskt problem som nationers självbestämmande. Vi söker en form för att lösa det inom ramarna för en konstitutionell process och erkänner att folken har en sådan laglig rätt, med den åsikten att om ett land verkligen, efter en rättvist genomförd folkomröstning, vill lämna Sovjetunionen, kräver detta en viss, fastlagd övergångsperiod.
Vår demokrati föds under plågor. En utveckling växer sig allt starkare där det skapas en politisk kultur som föredrar diskussioner, pluralism, en ny rättsordning och den fasta makt som krävs för att demokratin ska fungera, en makt som stödjer sig på lagar som är lika för alla. Beslutsamheten i perestrojkan, som det nu förs många diskussioner om, måste mätas i stödet för förändringarna, ett framåtskridande mot en demokratisk utveckling. Denna beslutsamhet är inte någon återgång till terror och förtryck och förkvävande av fri- och rättigheter. Jag håller inte med om att samhället åter skulle ha delats upp i ”röda” och ”vita”, i dem som är självutnämnda ”talesmän för folket” och i ”folkfiender”. Beslutsamhet är nu att under pluralism i politiken och samhällslivet, inom laglighetens ramar se till att det finns förutsättningar att fortsätta omvandlingarna, förebygga att samhället rasar samman och att ekonomin bryter ihop, inte tillåta att kaotiska förhållanden får en katastrofal omfattning.
Vi söker svaren på alla våra frågor längre fram, endast i fortsatta och rent av radikaliserade reformer, endast i en orubblig demokratisering av samhället. Men vi ska agera försiktigt och överväga varje steg.
Det råder redan samstämmighet i samhället om en blandekonomi med marknadsförhållanden. De meningsskiljaktigheter som finns är hur det ska göras och med vilken tidsplan. Det finns de som vill att vi skyndar oss igenom övergångsperioden, utan hänsyn till någonting. Det finns en äventyrlighet i detta. Men man kan inte heller blunda för att sådana åsikter har stöd hos en del. Folket är trött och utsatt för populistisk påverkan. Det är därför också riskabelt att gå långsamt fram och hålla folk i ett tillstånd av osäkerhet. De har det inte lätt nu och lever i stor fattigdom.
Arbetet på ett nytt unionsavtal är framme vid ett avslutande stadium och när det antas öppnar det en ny etapp i tillvaron för vårt mångnationella rike.
Efter utbrott av separatism och ren eufori med självständighetsförklaringar är det så att nästan varje liten by upplever en centripetal rörelse — på en grundval av sundare uppfattning av den verklighet och de risker som blivit för handen. Och detta är idag det viktigaste. Viljan till endräkt växer, en förståelse av att det finns en stat, ett land, en gemensam tillvaro. Detta måste i första hand bevaras. Sedan kan man reda ut vem som ska vara med i vilket parti, gå med i vilken klubb och be vilka böner och tillbe vilken Gud.
Erfarenheterna från perestrojkans våldsamma, motsägelsefulla utveckling, i synnerhet under de två senaste åren, har ställt oss inför den svåra frågan hur en effektiv statsledning ska vara. Under våra nya förhållanden, med flera partier, religionsfrihet, med hävdande av nationell egenart och självständighet för delrepublikerna, måste samhällets intressen förbehållslöst sättas över intressena hos partier, grupper, olika områden, hos statliga verk och alla andra egenintressen. Även om också de har rätt både till existens och att företrädas i den politiska processen, i samhällslivet och att man naturligtvis måste ta hänsyn till dem i rikspolitiken.
Också i världspolitiken är det verkligen mycket som beror på om man rätt förmår inse vad som sker i Sovjetunionen. Både i dag och för framtiden.
Det är kanske det helt avgörande momentet som närmar sig, när världssamfundet, framför allt de stater som har de bästa förutsättningarna att påverka utvecklingen, måste ta ställning till Sovjetunionen, och då i handling.
Ju mer jag tänker på vad som sker i hela världen, desto mer övertygad blir jag att även den behöver en perestrojka minst lika mycket som Sovjetunionen. Till all lycka inser de flesta i dagens politikergeneration att detta inbördes beroende är för handen och även att nu, när perestrojkan kommit in i en kritisk fas av sin utveckling, har Sovjetunionen rätt att räkna med omfattande stöd för dess framgång.
Det är under dessa månader mycket i vårt land som avgörs och som kommer att avgöras för att kunna skapa förutsättningar för att komma ur systemkrisen och inleda en gradvis uppgång och normalisering av tillvaron.
De många konkreta uppgifter som är förknippade med detta kan förenklat delas upp i tre huvudriktningar:
— En stabilisering av den demokratiska utvecklingen på en grundval av omfattande social enighet och av ett nytt statsskick för vår union som en genuin, fri, frivillig federation.
— En intensifiering av de ekonomiska reformerna i riktning mot en blandekonomi med marknadsförhållanden på en grundval av ett nytt system för egendomsförhållanden.— Beslutsamma steg mot att öppna landet mot världsekonomin, genom att rubeln blir konvertibel, medelst godtagande av de civiliserade ”spelregler” som gäller på världsmarknaden, genom inträde i Världsbanken och Internationella valutafonden.
Dessa tre riktningar är nära förbundna med varandra.
Därför är det nödvändigt att de diskuteras med ”De sju” och inom EU. Det behövs ett gemensamt handlingsprogram för flera år.
Om det inte blir någon överenskommelse om en ny fas i samarbetet blir vi tvungna att söka efter någon annan lösning: tiden är knapp.
Det är uppenbart att Sovjetunionens roll och dess deltagande i byggandet av en ny värld blir ännu mera konstruktivt, ännu mer betydande, allteftersom landet utvecklas i sin perestrojka. Det som vi uträttat, vägledda av det nya tänkandet, har gjort det möjligt att leda det internationella samarbetet in i en ny fredlig fåra. Det är en enorm väg som tillryggalagts under dessa år i Sovjetunionens allmänpolitiska samarbete med väst. Den har utstått svåra prövningar — genom stora omvälvningar i Östeuropa, har bestått eldprovet när den tyska frågan löstes, uthärdade svåra spänningar i samband med krisen i Persiska viken. Detta samarbete blir definitivt mer effektivt och behovet av det kommer att kännas ännu tydligare, om våra ekonomier blir ännu tätare sammanbundna, om de börjar fungera i en något så när samstämd rytm.
Det är uppenbart att om perestrojkan får framgång i Sovjetunionen blir det också en möjlighet att bygga en ny världsordning. Om perestrojkan går om intet försvinner också utsikten för att det blir en fredsperiod i historien, detta åtminstone inom överskådlig tid.
Jag anser att den utveckling som kommit igång i denna riktning har goda chanser. Mänskligheten har redan under de senaste åren fått uppleva mycket sådant. Och det har skapat en viss positiv rörelse som fortsätter.
Det ”kalla kriget” är över. Hotet om kärnvapenkrig i världen är i praktiken borta. ”Järnridån” har försvunnit. Tyskland är återförenat — en viktig milstolpe i Europas historia. Det finns inte ett land på kontinenten som inte betraktar sig självt som helt suveränt och självständigt.
Sovjetunionen och USA, de två supermakterna, har gått från konfrontation till samarbete och till och med — i en rad viktiga fall — till partnerskap. Detta har på ett avgörande sätt påverkat hela det internationella klimatet. Och detta måste vårdas, ständigt fyllas på med nytt innehåll, så att det sovjetisk-amerikanska förtroendefulla klimatet bevaras. Detta är en gemensam tillgång för det internationella samfundet. Om riktningen och potentialen i de sovjetisk-amerikanska förbindelserna förändras till det sämre skulle det få svåra följder för hela världsutvecklingen.
Idéerna i Helsingforsavtalet har börjat få konkret betydelse, de omsätts i politik och har också fått ett mer konkret och aktuellt uttryck i Parisstadgan för ett nytt Europa. Konturerna syns redan till hur den alleuropeiska säkerheten kan få fasta och bestående former.
En verklig nedrustning har inletts. Dess första fas är i slutskedet och när som jag hoppas avtalet om strategiska offensiva rustningar snart undertecknas följs det omgående av en praktisk utredning av de idéer som redan finns om en fortsättning. Men det behövs uppenbarligen ett gemensamt koncept för den nya fasen, där man skulle ta hänsyn till alla förhandlingsfåror om de viktigaste beståndsdelarna av nedrustningsproblemet, nya idéer som skulle återspegla förändringarna i Europa, i Främre orienten, i Afrika och i Asien, och det konceptet skulle inkludera de stora initiativ som nyligen tagits av president Bush och president Mitterrand. Vi studerar situationen.
Väpnade styrkor och militärbudgetar skärs ner. Utländska trupper dras tillbaka från främmande territorier, deras antal minskas, deras karaktär blir alltmer defensiv. De första stegen har tagits för att ställa om militär produktion till civil, och det försiggår någonting som kan verka otroligt — i detta område blir samarbetet tätare mellan de som nyss var motståndare i ”det kalla kriget”. Representanter för olika arméer reser till varandra, visar upp militära anläggningar som till alldeles nyss var topphemliga och överlägger tillsammans om hur demilitariseringen ska gå till.
Avideologiseringen av de mellanstatliga förbindelserna, som vi har framhållit som en av principerna för det nya tänkandet, har utplånat många fördomar, förutfattade meningar och misstankar och har rensat upp i de internationella relationerna och gjort dem sundare. Jag måste dock framhålla att från vår sida drivs denna utveckling mer intensivt och uppriktigt än i väst.
Jag tillåter mig hävda att den europeiska utvecklingen redan i mycket ser oåterkallelig ut, åtminstone är konflikter uteslutna av sådan omfattning och karaktär som varit utmärkande för Europa under många århundraden och i synnerhet under nittonhundratalet.
I en sådan kontext, allteftersom ett nytt Europa skapas, där forna ”ridåer” och ”murar” för alltid ska höra det förflutna till, och där gränserna mellan staterna alltmer förlorar sin åtskiljande uppgift, kommer också självständiga staters självbestämmande att ta sig helt andra former.
Men det europeiska rummet från Atlanten till Ural är inte något som vi uppfattar som ett slutet system. Eftersom det också i sig inrymmer Sovjetunionen, som sträcker sig till Stilla Havets stränder, och de transatlantiska USA och Kanada, som är oupplösligt förbundna med den gamla världen, sträcker det sig även geografiskt utanför sin benämning.
Det handlar inte alls om att så att säga befästa en del av civilisationen, på den europeiska plattformen, som motvikt till resten av världen. Det finns sådana misstankar. Nej. Det handlar om att utarbeta och driva vidare det som redan fått en impuls från integrationen i Europa och formulerats politiskt i Parisstadgan för ett nytt Europa. Och att göra detta i en kontext av den gemensamma utvecklingen mot en ny, fredlig period i den allmänna historien, till nya inbördes samband och mänskligheten som en helhet. Som min vän Giulio Andreotti så träffande uttryckte det när han nyligen var i Moskva: ”Enbart närmandet mellan öst och väst räcker inte för att hjälpa hela världen till fred. Men enighet mellan dem är en stor insats i denna gemensamma uppgift.” I denna ”gemensamma uppgift” har både Asien och Afrika, Latinamerika, Främre orienten och Mellanöstern en enorm roll att spela, i ett perspektiv som är svårt att i dag uttala sig om.
För att en ny enhet ska skapas i världen kan det enligt vår uppfattning bara ske genom principer om fritt val och intressebalans. Varje stat och en mängd regionala mellanstatliga grupperingar som redan bildats eller är på väg har sina egna intressen. De är alla jämbördiga och värda respekt.
Det blir naturligtvis inte någon enkel eller lätt utveckling mot en tjugohundratalets civilisation. Det tunga arvet från det förflutna och från de hot som tillkom under efterkrigstiden kan man inte frigöra sig från på en dag. Vi är mitt i en stor kursändring i de internationella förhållandena och är bara i början av en ny, som jag hoppas, huvudsakligen fredlig och varaktig period i civilisationens historia.
Alla medlemmar av världssamfundet måste beslutsamt göra sig fria från stereotyper och uppfattningar som man fått från ”det kalla kriget”, från vanan att söka efter svaga punkter hos varandra och använda dem för sina egna intressen. Det gäller att respektera särdrag och skillnader, som alltid kommer att finnas, till och med när de mänskliga rättigheterna och folkens frihet är rådande överallt. Jag slutar inte att upprepa: att man övervinner konfrontationen gör det möjligt att förvandla skillnaderna till en källa för sund tävlan, till en viktig faktor i utvecklingen. Detta stimulerar till inbördes studium av varandra, till utbyte, och är en förutsättning för att den ömsesidiga tilltron ska växa.
Kunskap och tilltro är grundvalen för den nya världsordningen. Det gäller enligt min uppfattning att inleda studiet här. Och lära sig att ställa prognoser för utvecklingen inom olika områden av jordklotet och, inom ramarna för FN, förena ansträngningarna från vetenskapsmän, filosofer och humanister. Politik, även den mest beprövade och exakta, är en mänsklig produkt. Och det gäller att så mycket som möjligt återförsäkra sig mot att de beslut som fattas av medlemmar av världssamfundet kränker säkerheten, självständigheten och livsintressena hos andra av dess medlemmar och skadar naturen i världen och världens moraliska atmosfär.
Jag är optimist och anser att tillsammans ska det gå att nu fatta ett riktigt historiskt beslut för hela världen och inte försitta den stora chansen på gränsen mellan två århundraden och två årtusenden, att klara den aktuella mycket svåra övergången till en fredlig världsordning. Det är inte maktbalans utan en balans mellan intressen, inte jakt efter vinster på andras bekostnad, utan sökande efter kompromiss och endräkt, inte anspråk på ledarställning utan respekt för jämlikhet — där har vi sådana element som kan ligga till grund för en världsomfattande positiv utveckling, garanterat förståeliga för kloka människor som tagit lärdom av nittonhundratalet.
Jag har inte sällan anklagats för utopism, i synnerhet när jag föreslog att avskaffa kärnvapnen före år 2000 och överallt skapa ett system för internationell säkerhet. Kanske lyckas det inte till den utsatta tidpunkten. Men tänk på saken. Det har bara gått fem år. Har vi inte faktiskt både konkret och märkbart kommit en bit på väg i denna riktning? Har vi inte faktiskt lyckats ta oss över misstrons tröskel, även om den inte helt försvunnit? Har inte det politiska tänkandet i världen väsentligen förändrats? Har inte en majoritet av världssamfundet faktiskt kommit att uppfatta massförstörelse-vapen som oacceptabla för att nå politiska mål?
Om två veckor är det femtio år sedan det fascistiska anfallet på mitt land inleddes. Och efter ytterligare ett halvår är det också ett halvsekelminne, av Pearl Harbor, varefter kriget förvandlades till en världsomfattande tragedi. Det är än i dag ett bittert minne. Men det manar oss också att sätta värde på den chans som yppat sig för dagens generationer.
På webbplatsen Marxists Internet Archive finns en ganska stort antal skrifter och tal av Gorbatjov på engelska, se: Mikhail Gorbachev.